Den 26 juni 1963 uttalade den amerikanske presidenten John F Kennedy sitt stöd för Berlin, 20 måneder efter att Sovjetunionen hade byggt muren tvärs genom staden.
I ett tal vid rådhuset i Berlin sade han att han – och därmed hela västvärlden – uppfattade sig som berlinare.
Det påstås att han kom på formuleringen, och att den skulle framsägas på tyska, omedelbart före talet, och att borgmästare Willy Brandt lärde honom att uttala orden på vägen upp till podiet.
Om man som politiker vill ha en vän, får man köpa en hund.
Harry Truman var amerikansk vicepresident, när president Roosevelt dog den 12 april 1945.
Han var på många områden dåligt förberedd för uppgiften och hade till exempel bara ytlig kännedom om Manhattanprojektet och planerna på att använda bomben mot Japan.
När andra världskriget kort tid därefter upphörde, ledde hans arbete med att ställa om landets ekonomi efter fredstida förhållanden till politiskt kaos och omfattande strejker.
Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket.
Den brittiske premiärministern Winston Churchill kom med sina berömda ord i ett tal i Underhuset den 20 augusti 1940. Slaget om England rasade, och landets ledare syftade på de brittiska piloternas insatser för att möta de våldsamma tyska angreppen från luften.
Till skillnad från den populära uppfattningen syftade han emellertid inte enbart på den lilla gruppen Spitfirepiloter utan också på bombflygplanens besättningar och andra som riskerade livet i luften.
När jag hör ordet kultur, osäkrar jag min revolver.
Toppnazisten Hermann Göring var en livsnjutare. Han älskade goda viner och god mat och utnyttjade hämningslöst sin maktposition till att skaffa sig enorma konstsamlingar, som konfiskerats från judar i det besatta Europa.
När Göring fick nys om konstskatter, var han redo att gripa till vapenför att lägga beslag på dem.
Citatet har kommit att symbolisera de många tusen konstverk som nazisterna tillskansade sig med våld.
