Fåfänga. Ibland njöt han av känslan. Få känna att han hade minsann lyckats i livet. Dom andra heloterna kunde kräla i stoftet men han....mmm..Respekt. Att gå omkring och känna att han var något kändes snart helt naturligt. Mer och mer naturligt ju mer verklighetfrämmande det blev.
Dropparna slog ner. Likt vårlika krevader imploderade dom.Fast nu var det höst.Den blåa underlaget förstärkte känslan av vatten, likt en havsyta.Biltaket smattrade under droppattacken från ovan. Samma eviga kretslopp. Ibland känns det faktiskt bra att det regnar lite som motvikt...
Tittade på plåtförstärkningslinjerna på Toyotans tak. Hmm var det ett tecken på att dom hade misslyckats med bomberingen på taket eller en designsak?
Avund. Att någon kan lyckas där man själv misslyckas. Konsten att ge erkännande till någon som har högre kompetens oavsett ursprung är en gåva som inte alla innehar. Istället förmörkas objektiviteten av avund som på något sätt söker förklaringar till att insatsen nu är mindre värd än förr.
Hur kan det komma sej att vårt minne är gott nog att i detalj bevara vad som har hänt oss, men inte nog gott för att komma ihåg hur ofta vi berättat det för en och samma person.
Den enkla linjen. Enkelheten som var så enkel att tyda men samtidigt så svår att hålla.Parhästen var motsatsen med sin kurvighet som ibland tenderade att ta ut kurvorna lite för mycket.Varandras motsatser men mot samma mål. Vägen olika men målet densamma och idag fungerade bägge.
Han kunde inte dölja det. Den lyste igenom fast han försökte att hålla masken och fasaden utåt på en mycket högre nivå än han hade kapacitet för. Känslan av att andra hade lyckas där han hade misslyckats var tärande. Hans verbala attacker så fort någon ens antydde någon form av misslyckade i hans agerande...
Rädsla. Den mest drivande kraften för misslyckande.Prestigeförlusten skulle bli för tung att bära. Vad han inte visste var att alla andra redan visste om fasaden och gjorde narr av den...
