Hur har natten varit? Överläkaren från morgonronden frågar vänligt.
Hyfsat aktiv, svarade jag och försökte se pigg ut klockan 08.49 efter 15 timmars Primärjour natt....
Drömde mej tillbaks till kvällen innan....
Kl är 20.12. Jag har gjort te.
Sökaren piper.
En patient på medicinskdelningen har högt socker i blodet. Jag åker dit. Patienten är diabetiker och vill inte ta sitt insulin. Jag övertalar henne att ta lite kortverkande insulin så hon inte hamnar i koma under mitt pass, det vore olägligt. För henne och för mig.
Sökaren piper.
En patient med COVID på akutvårdsavdelningen har svårt att andas. Jag åker dit, klär på mig skydden och petar in en tub i bröstkorgen på den flämtande mannen. En massa vätska rinner ut, patientens andning förbättras och jag funderar på hur smittsamt ett par indränkta COVID-skor kan vara.
Sökaren piper.
En patient på ortopedavdelningen kräks blod. Ortopeden ligger på andra sidan sjukhuset så jag ringer sjuksköterskan för att be henne kontrollera blodtryck och puls innan jag hinner komma fram. Inne på patientsalen är det ommålat, blod ligger på sängen, på golvet och upp på väggarna. En ensam sjuksköterska som ser lika blek ut som den åderlåtna patienten tittar skräckslaget upp från där hon står lutad över sängen. Patienten kräks upp stora mängder blod som osökt får mig att minnas köttbullarna jag åt till lunch.
Jag fattar att patienten har två steg kvar på sin stege till himmel och smäller på direktlarmet till narkosen, vars utrustning och tekniker kan hålla en fiskpinne vid liv. Medan jag väntar på narkosen sätter jag igång med det otacksamma arbetet att gräva ut koagulerat blod från halsen på den döende med en tub och lång pincett. Narkosen kommer efter en kvart och drar ned patienten till operation där en kirurg står redo med ett flin och en lång tub att sticka ned i patientens hals.
Mina skor är nu dubbelindränkta i kroppsvätskor. Jag slänger dom i en sopsäck och undrar stilla om det är avdragsgillt på deklarationen. Förmodligen inte.
Sökaren piper:
En patient på neurologen krampar så hårt att tänderna gått sönder. Jag åker dit och håller luftvägen fri i 2 timmar tills bakjouren på neurologin hunnit köra in och kan operera den tryckökning i skallen som orsakat kramperna. Vi småpratar på väg till operation. Han kör en Mercedes.
Med tanke på hur ofta och snabbt läkare kommer in till sjukhus på nätter och helger så skulle jag gissa att det viktigaste läkemedelet i världen förmodligen är diesel.
Kl är 02.40. Mitt te är kallt.
17 sökningar senare slutar mitt pass.
Kommer tillbaks till verkligheten och upprepar:"Hyfsat aktiv."
"Så kan det va ibland." Får jag tills svar med ett leende som bara ser till hälften äkta ut.