Publicerad 8 april 2015 19.35 · Uppdaterad 10 april 2015 10.34
Omfattningen av det svenska flyktingmottagandet har passerat det rimliga. EU:s statistik för 2013 (senast tillgängliga helårsuppgifter) visar att det svenska flyktingmottagandet per medborgare var mer än sex gånger större än motsvarande för hela det övriga EU (fyra gånger större än i Tyskland, sex gånger större än i Frankrike, elva gånger större än i Storbritannien och så vidare). Under 2014 har därefter skillnaderna mellan Sverige och övriga EU blivit ännu större och enligt vår politiska majoritet ska det svenska flyktingmottagandet nu närmast explodera framöver.
Denna politiska majoritet undviker att ens diskutera omfattningen av flyktingmottagandet och försöker tysta människor som söker sådan diskussion genom att åsätta dem motbjudande etiketter.
Socialdemokraterna och allianspartierna har till och med offrat den svenska demokratin i den så kallade Decemberöverenskommelsen för att slippa hantera frågan.
Flertalet politiker vill av någon anledning inte förstå att kritiken av den svenska flyktingpolitiken inte längre kommer från endast en mindre grupp extrema främlingsfiender. De vill inte förstå att oron för utvecklingen finns hos en växande grupp "normala svenskar" som inte längre kan viftas bort genom att betecknas som rasister och fascister. "Normala svenskar" som gärna ser att Sverige går i spetsen för internationell hjälp till behövande men som tycker att det kunde räcka med att vi är dubbelt eller tredubbelt så bra som övriga EU. Som menar att sådan rimligare omfattning inte bara skulle medge en önskvärd förbättring av omhändertagandet för dem som kommer hit utan också ge möjlighet att överföra resurser till Sveriges egna så genant eftersatta områden - vården av sjuka, behandlingen av äldre, kvaliteten i skolan och förmågan i försvaret.
"Normala svenskar" som förskräcks när nu Migrationsverket begär ytterligare 18 miljarder kronor för de närmaste åren - och som tänker på vilken skillnad sådana belopp skulle göra för bland annat våra sjuka och gamla.
Bruno Winborg