Tittade på den slitna sittdynan.Den hade varit med länge,lika länge som menyn verkade det som. Dom många reporna på dom skolliknande brickorna påminde om att annonserna som var tryckta i laminatet inte var av modernaste snittet. Många av dom inte ens aktuella. Känner man inte till stället är är risken stor att man går förbi eller rättare sagt kör förbi.
Krysset på den lilla veckolappen a 650:- påminde mej om att nu började kortet att ta slut. Lika slut som oftast en av dom huvudrätter som serverades som dagens brukade vara c:a 12.15-12,20.Naturligvis lite beroende på vilka rätterna brukade vara men oftast så.
Kockens pappkartong med saltpåsar stod likt en öppen Lejonmun och spydde ut sina små påsar med salt. Avsaknaden av uppläggsplats för brickan gjorde att man alltid tog en kalkylerad risk när potatis skulle hivas upp från kanistern till tallriken eftersom man med den ena handen fick ta potatis och med den andra balansera brickan,,,men så hade det säkert varit i uråldriga tider och skulle så vara antar jag...
Förändring och utveckling var inte samhällets starka sidor. Konsolidering och patronkänsla låg som en slöja över samhället än idag trots att den hårt motade utvecklingen hade börjat visa sitt ansiktet. . Rättfärdigandet av svunna handlingar låg som en dold kvarnsten hos vissa personer.
När spricker fasaden...eller den redan har gjort det men alla låtsas ändå?
Tvättlådan,My och Spindelharpan,dom kändes bäst med tanke på anknytningarna.
Speciellt Den Lilla My kändes riktig med tanke på storleken och ämnet... Harpans anspelning kändes också bra. Lådans tvättning kändes riktig med tanke på placering och forum.