Ivar Arpi: Resignation inför IS-resor är inte godhet
Av Ivar Arpi
Igår 20.05
Publicerad i ämnet: Kriget mot IS
SvD Story
Fördjupning och berättande på ett nytt sätt. Bara för dig som prenumerant.
I går belönades tre amerikaner och en britt med hederslegionen, Frankrikes högsta statsorden, av president François Hollande. De lyckades stoppa en misstänkt terrorist på ett höghastighetståg från Paris till Amsterdam. Nästan av en ren slump. De hörde en kalashnikov laddas på tågtoaletten och bestämde sig för att riskera sina liv för att stoppa mannen som befann sig därinne. Att just dessa amerikaner var där just då, och kände igen ljudet, är en lycklig slump. Det hade kunnat bli ännu en massaker, ännu ett terrordåd i Frankrike, i Europa.
I går i Aktuellt sändes ett inslag om pågående islamistisk radikalisering i förorten. "Radikaliseringen har pågått länge. Den sker inte över en natt och är mer omfattande än vad myndigheter och politiker känner till", säger Hashim Salad Elmi, ordförande vid Svensk-somaliska stödföreningen i Stor-Stockholm, i inslaget. "Det behövs snabba åtgärder. Sverige kokar, men jag tror att Sverige sover", säger han. För ett tag sedan varnade Amineh Kakabaveh, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, för att ”våra manliga enklaver odlar numera inte bara hederskulturer som diskriminerar kvinnor, de odlar kulturer som skapar jihadkrigare” (Expressen 22/6).
Att islamistisk radikalisering är en av vår tids största faror är alltmer tydligt. Ondskan trubbar av. Men vi måste påminna oss om vad det är för rörelse som har sådan dragningskraft även på unga i Sverige. Det är en rörelse som har ett system för att administrera slaveri med kvinnor. Som knuffar homosexuella från höga byggnader. Som korsfäster barn. Ondskan är bottenlös.
Jag har tidigare på ledarsidan argumenterat för en skärpt terrorlagstiftning för att möta hotet med svenska IS-krigare (bland annat här: 16/7, 29/7, 10/7 och 6/5 2013)
Ivar Arpi: Resignation inför IS-resor är inte godhet
Av Ivar Arpi
Igår 20.05
Publicerad i ämnet: Kriget mot IS
SvD Story
Fördjupning och berättande på ett nytt sätt. Bara för dig som prenumerant.
I går belönades tre amerikaner och en britt med hederslegionen, Frankrikes högsta statsorden, av president François Hollande. De lyckades stoppa en misstänkt terrorist på ett höghastighetståg från Paris till Amsterdam. Nästan av en ren slump. De hörde en kalashnikov laddas på tågtoaletten och bestämde sig för att riskera sina liv för att stoppa mannen som befann sig därinne. Att just dessa amerikaner var där just då, och kände igen ljudet, är en lycklig slump. Det hade kunnat bli ännu en massaker, ännu ett terrordåd i Frankrike, i Europa.
I går i Aktuellt sändes ett inslag om pågående islamistisk radikalisering i förorten. "Radikaliseringen har pågått länge. Den sker inte över en natt och är mer omfattande än vad myndigheter och politiker känner till", säger Hashim Salad Elmi, ordförande vid Svensk-somaliska stödföreningen i Stor-Stockholm, i inslaget. "Det behövs snabba åtgärder. Sverige kokar, men jag tror att Sverige sover", säger han. För ett tag sedan varnade Amineh Kakabaveh, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, för att ”våra manliga enklaver odlar numera inte bara hederskulturer som diskriminerar kvinnor, de odlar kulturer som skapar jihadkrigare” (Expressen 22/6).
Att islamistisk radikalisering är en av vår tids största faror är alltmer tydligt. Ondskan trubbar av. Men vi måste påminna oss om vad det är för rörelse som har sådan dragningskraft även på unga i Sverige. Det är en rörelse som har ett system för att administrera slaveri med kvinnor. Som knuffar homosexuella från höga byggnader. Som korsfäster barn. Ondskan är bottenlös.
Jag har tidigare på ledarsidan argumenterat för en skärpt terrorlagstiftning för att möta hotet med svenska IS-krigare (bland annat här: 16/7, 29/7, 10/7 och 6/5 2013)
Foto: TT / NTB Scanpix
I lördagens DN skriver Hanne Kjöller att min hållning är "rättsvidrig". I en ledare i dagens tidning utvecklar hon sitt resonemang och menar att jag har velat sänka beviskraven på befintliga brott. Här gör Hanne Kjöller en sammanblandning: Jag har aldrig förespråkat sänkta beviskrav för brott, utan just en utvidgning av det straffbelagda området. Det bör vara straffbart i Sverige att ansluta sig till IS och liknande organisationer, oavsett vilken roll man spelar.
Vidare menar Hanne Kjöller att det är fel att tillämpa landsförräderilagen på jihadister eftersom Sverige inte befinner sig i krig med IS.
Såhär ser det ut: De allra flesta krig i dag utkämpas inom stater, inte mellan dem. Stater i olika delar av världen förmår inte upprätthålla sin suveräna kontroll över sitt territorium och i tomrummen flyttar konkurrenter in. Ett bra exempel är hur Islamiska staten (IS) erövrar och håller territorium i land efter land, som regel i länder där centralmakten har tappat greppet – Jemen, Libyen, Afghanistan, Syrien och Irak. IS är inte bara en terrorgrupp men inte heller en stat. Vår nuvarande lagstiftning är föråldrad och den bör anpassas den till den nya verklighet vi lever i. IS, Jabhat al-Nusra och andra terrororganisationer borde inte jämföras med politiska organisationer utan snarare med krigförande stater. Att förbjuda samröre med dessa organisationer, som har som uttalat mål att förgöra oss, är inte konstigare än att i krig förbjuda medborgare att ge information till eller kämpa för motståndarsidan. Landsförräderilagen bör uppdateras, även om det som sagt är bevisningen som är det svåra snarare än det moraliska.
Det är talande att Hanne Kjöller inte med ett ord berör exemplen jag i mina texter har tagit upp från Norge, Danmark och Tyskland. Kontentan av Kjöllers argumentation är att dessa länder har rättsosäkra lagar. Att vara en rättsstat är att vara Sverige. Men i stället för att avfärda våra grannländer borde vi lära av dem.
Sedan årsskiftet har man i Norge en ny terrorlagstiftning som innebär att man kan dömas till sex års fängelse för att ha samröre med en terroristorganisation. Innan dess blev det oftast friande domar i Norge, precis som här i Sverige. Då lades sex av tio fall ned.
Hittills har tre norska medborgare, som kopplades till terrorverksamhet i Syrien och Irak, dömts till fängelse enligt denna paragraf. Såhär motiverar rätten sin dom mot en 24-åring som dömdes till åtta års fängelse för att ha rest till Syrien, trots att han själv hävdade att han utfört humanitärt arbete: "Retten er ikke i tvil om at tiltalte var klar over at han deltok i terrororganisasjoner som allerede hadde tatt skritt for å realisere sine må med ulovlige midler."
Just nu bedöms ytterligare femton fall av hemvändare vara under utredning i Norge. Även i Tyskland kan man dömas för samröre med terrororganisationer. Min fråga är och förblir: Varför inte i Sverige? Varför skulle det vara rättsosäkert att göra som Norge och Tyskland? Är det endast Sveriges nuvarande lagstiftning på området, där nästan inga döms, som duger?
I svaren på mina ledare, från Hanne Kjöller nu och tidigare Anne Ramberg, får man lätt intrycket av inget kan göras. Allt ska fortsätta som vanligt, trots att hotbilden har ändrat sig. Varför denna resignation? Självuppfattningen hos dem som motsätter sig en ny lagstiftning för att möta ett växande hot tycks vara att man står upp för upplysning och liberala värden. I själva verket är det precis tvärtom.
En massmordsrörelse utövar just nu en förfärande stark dragningskraft på unga i Sveriges segregerade områden. De begår hemska brott i Syrien, men kan ändå ha Sverige som fristad – på grund av en tillåtande lagstiftning som skiljer ut oss i förhållande till våra grannländer. De kan återvända och bli betraktade som hjältar i sina bostadsområden. De kan utgöra ett terrorhot mot Sverige.
Att inta en passiv hållning inför detta, att inta en naiv hållning inför detta, är inte att vara god. Det är att vända bort blicken inför ondskan.
Dessa terrorister måste stoppas.
Foto: TT / NTB Scanpix
I lördagens DN skriver Hanne Kjöller att min hållning är "rättsvidrig". I en ledare i dagens tidning utvecklar hon sitt resonemang och menar att jag har velat sänka beviskraven på befintliga brott. Här gör Hanne Kjöller en sammanblandning: Jag har aldrig förespråkat sänkta beviskrav för brott, utan just en utvidgning av det straffbelagda området. Det bör vara straffbart i Sverige att ansluta sig till IS och liknande organisationer, oavsett vilken roll man spelar.
Vidare menar Hanne Kjöller att det är fel att tillämpa landsförräderilagen på jihadister eftersom Sverige inte befinner sig i krig med IS.
Såhär ser det ut: De allra flesta krig i dag utkämpas inom stater, inte mellan dem. Stater i olika delar av världen förmår inte upprätthålla sin suveräna kontroll över sitt territorium och i tomrummen flyttar konkurrenter in. Ett bra exempel är hur Islamiska staten (IS) erövrar och håller territorium i land efter land, som regel i länder där centralmakten har tappat greppet – Jemen, Libyen, Afghanistan, Syrien och Irak. IS är inte bara en terrorgrupp men inte heller en stat. Vår nuvarande lagstiftning är föråldrad och den bör anpassas den till den nya verklighet vi lever i. IS, Jabhat al-Nusra och andra terrororganisationer borde inte jämföras med politiska organisationer utan snarare med krigförande stater. Att förbjuda samröre med dessa organisationer, som har som uttalat mål att förgöra oss, är inte konstigare än att i krig förbjuda medborgare att ge information till eller kämpa för motståndarsidan. Landsförräderilagen bör uppdateras, även om det som sagt är bevisningen som är det svåra snarare än det moraliska.
Det är talande att Hanne Kjöller inte med ett ord berör exemplen jag i mina texter har tagit upp från Norge, Danmark och Tyskland. Kontentan av Kjöllers argumentation är att dessa länder har rättsosäkra lagar. Att vara en rättsstat är att vara Sverige. Men i stället för att avfärda våra grannländer borde vi lära av dem.
Sedan årsskiftet har man i Norge en ny terrorlagstiftning som innebär att man kan dömas till sex års fängelse för att ha samröre med en terroristorganisation. Innan dess blev det oftast friande domar i Norge, precis som här i Sverige. Då lades sex av tio fall ned.
Hittills har tre norska medborgare, som kopplades till terrorverksamhet i Syrien och Irak, dömts till fängelse enligt denna paragraf. Såhär motiverar rätten sin dom mot en 24-åring som dömdes till åtta års fängelse för att ha rest till Syrien, trots att han själv hävdade att han utfört humanitärt arbete: "Retten er ikke i tvil om at tiltalte var klar over at han deltok i terrororganisasjoner som allerede hadde tatt skritt for å realisere sine må med ulovlige midler."
Just nu bedöms ytterligare femton fall av hemvändare vara under utredning i Norge. Även i Tyskland kan man dömas för samröre med terrororganisationer. Min fråga är och förblir: Varför inte i Sverige? Varför skulle det vara rättsosäkert att göra som Norge och Tyskland? Är det endast Sveriges nuvarande lagstiftning på området, där nästan inga döms, som duger?
I svaren på mina ledare, från Hanne Kjöller nu och tidigare Anne Ramberg, får man lätt intrycket av inget kan göras. Allt ska fortsätta som vanligt, trots att hotbilden har ändrat sig. Varför denna resignation? Självuppfattningen hos dem som motsätter sig en ny lagstiftning för att möta ett växande hot tycks vara att man står upp för upplysning och liberala värden. I själva verket är det precis tvärtom.
En massmordsrörelse utövar just nu en förfärande stark dragningskraft på unga i Sveriges segregerade områden. De begår hemska brott i Syrien, men kan ändå ha Sverige som fristad – på grund av en tillåtande lagstiftning som skiljer ut oss i förhållande till våra grannländer. De kan återvända och bli betraktade som hjältar i sina bostadsområden. De kan utgöra ett terrorhot mot Sverige.
Att inta en passiv hållning inför detta, att inta en naiv hållning inför detta, är inte att vara god. Det är att vända bort blicken inför ondskan.
Dessa terrorister måste stoppas.