Per Gudmundson: Var går välfärdens gräns?
Av Per Gudmundson
Alla asylsökande i Kalmar län har fått gratis busskort, i en integrationssatsning för att undvika isolering och underlätta kontakter med arbetsmarknaden. I ett samarbete mellan landstinget, länstrafiken och Migrationsverket säljs busskorten för rabatterat pris till verket, som totalt får betala omkring 500 000 kronor i månaden. Projektet ska pågå under ett år, och en första utvärdering göras i oktober, rapporterar SVT.
I Vattenpalatset i Vänersborg får asylsökande simundervisning av utbildade simlärare och personal från Svenska Livräddningssällskapet, som tillsammans med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap står bakom satsningen. Simskolan är en upprepning av de lyckade kurser som hölls förra året, och Migrationsverket har nu beslutat att ge samma möjlighet till alla asylsökande i hela landet, berättar Göteborgs-Posten.
I Lund undersöker kommunen möjligheter att upprätta en boplats för vad som kallas EU-migranter, skriver Sydsvenskan. Detta efter att förpackningsföretaget Flextrus – med ursprung i samma historiskt framgångsrika lokala industri som Tetra Pak – hotat att lämna kommunen på grund av att deras parkeringsplats sedan ett år ockuperas av människor som bor i bilar, eldar och skräpar ner.
Den 8 juli beslöt förvaltningsrätten i Umeå att vård- och omsorgsnämnden i Vännäs kommun är skyldig att betala försörjningsstöd för en så kallat papperslös kvinna och hennes tre barn som trotsat Migrationsverkets utvisningsbeslut och kvarstannat i landet illegalt. Kvinnan har sökt asyl två gånger och fått avslag, och kan söka på nytt tidigast våren 2017. Ärendet har uppmärksammats av debattören Merit Wager, återkommande namn i SvD:s spalter, och nyss skrev också olkbladets politiske chefredaktör Widar Andersson (S) om saken. Han anser att domen riskerar att leda till ett systemskifte, om den inte rivs upp i högre instans.
I förra veckan grep Säkerhetspolisen två män i Göteborg, misstänkta för terrorbrott genom mord i Syrien. En av männen sitter i rullstol och har svårt att kommunicera, efter en skott- eller splitterskada i huvudet i strid för någon av Syriens terrorgrupper, skriver Aftonbladet. Enligt uppgift till mig har mannen nu rätt till personlig assistans. Modern till mannens barn ska ha registrerat enskild firma i detta syfte, och då säkrat både vård och försörjning.
Jag kan känna sympati för var och en av åtgärderna i exemplen ovan. Det är bra om asylsökande kan få hjälp med resor så att de kan söka eller ta jobb, och antagligen är busskorten dessutom billigare än de vanliga alternativen. Självklart kan vi rädda liv om fler ges simundervisning – barn från Mellanöstern är överrepresenterade i drunkningsolyckor. Kommunen ska göra allt för att rädda kvar industrin och jobben. Och så vidare.
Men sammantaget landar jag ändå i den fråga jag tror vi måste ställa oss. Var går gränsen?
Välfärden sätter uppenbarligen ingen gräns vid medborgarskapet. Den sträcker sig även till de högst tillfälliga besökare som av fri vilja kommer hit för att tigga ihop sitt uppehälle. Inte heller finns det längre någon gräns vid uppehållstillståndet, om man får tro förvaltningsrätten i Umeå. Frågan är om det ens finns någon geografisk gräns för åtagandet; regeringen har tecknat samarbetsavtal med Rumänien för att bistå i rumänernas välfärdsutveckling. Och inte ens de som med vapen i hand vill införa ett globalt teokratiskt terrorvälde slinker genom skyddsnätets maskor.
Konflikten mellan välfärdsstat och fri rörlighet är känd sedan länge. Ändå tycks Sverige svara med att ständigt utöka välfärdsåtagandet. Men i längden kommer något – antingen rörligheten eller välfärden, kanske rentav bägge – att få stryka på foten.