Professor: ”Snabbspår” till svenska fungerar inte
Det verkar som att många politiker nästan hyser en outtalad irritation över att det ska vara så svårt för nyanlända att lära sig svenska. Men det kan vara mycket svårt att lära sig ett nytt språk, och det måste ibland få ta tid – även för inlärare som anstränger sig hårt, skriver Gunlög Josefsson, professor i svenska.
Låt nyanlända påbörja svenskundervisningen bums, skriver Gunlög Josefsson. Foto: Henrik Montgomery/TT
DEBATT | INTEGRATION
Sanningen är att språkinlärningen ofta tar lång tid.
Snart har vi nått en punkt då majoriteten av de arbetslösa är födda utrikes. Det allra viktigaste nu är att fokusera på språkkunskaper. För att integreras och komma in i arbetslivet måste man helt enkelt lära sig svenska språket ordentligt – alldeles särskilt om man tänker arbeta i ett yrke där språket är ett viktigt arbetsredskap, till exempel skolan eller vården. Och här seglar tyvärr mycket naivitet, önsketänkande och okunskap runt i debatten.
Att språket är så viktigt kan tyckas vara en truism, men när man lyssnar på politiker verkar detta inte självklart. Som språkvetare tycker jag mig till och med ha märkt att politikerna väjer för frågan – det verkar nästan finnas en outtalad irritation över att det ska vara så svårt att lära sig ett nytt språk. Integrationsarbetet blir ju så besvärligt – tänk om man kunde skicka folk på en snabbkurs några månader för att lära sig svenska, helst samtidigt som de sysslar med något annat. Men att det kan vara så svårt att lära sig ett språk som vuxen är en egenskap hos det mänskliga språket, inte en brist hos inlärarna. God undervisning är viktigt förstås, men sanningen är att språkinlärningen ofta tar lång tid.
Talet om ”snabbspår” för nyanlända, till exempel till vårdsektorn och skolan, börjar bli lite tröttsamt. I dagarna har Ylva Johansson fört fram idén att nyanlända med lärarbakgrund ska kunna läsa in en kompletterande lärarutbildning – via ett snabbspår – till stora delar på arabiska. Samtidigt som man lär sig svenska. Det hela ska kunna gå på ett år. Det är, enligt min mening, inte rimligt att man ska kunna gå en lärarutbildning på en svensk högskola, med sikte mot arbete i den svenska skolan, utan att under denna tid ens kunna läsa svensk kurslitteratur eller de svenska läroplanerna. Gärna intensivkurser i svenska inför Tisus-testet (som ger tillträde till högskolan), men visade svenskkunskaper måste krävas innan man påbörjar sin komplettering. Jag gissar att många kan komma att behöva rejält mycket mer språkträning innan de är klara att gå ut i den svenska skolan.
Man gör alla, alla – de blivande lärarna och deras elever – en mycket stor otjänst om man försöker trycka ut lärare i skolan innan de behärskar svenska väl. Med vilken effektivitet kan man undervisa, och med vilken auktoritet kan man uppträda i klassrummet med otillräckliga språkkunskaper?
Jag tror vidare att det finns ett missförstånd om – och även en stor ovilja att inse – vad det innebär att behärska ett språk. Det räcker inte att kunna läsa en dagstidning eller följa med på tv-nyheterna. Att kunna ett språk är betydligt mer komplext, djupt och mångdimensionellt: insikt i och behärskning av ljudsystem, böjning, finstilta nyanser i ords betydelser, betydelsen hos idiomatiska uttryck (som att få spel eller må pyton). Man måste förstå och behärska den kommunikativa betydelse som ligger i språkets prosodi, till exempel om det handlar om att någon ställer en fråga, gör ett påstående, uttrycker oro, är irriterad eller skämtar – och själv kunna kommunicera detta. Detta krävs för en fungerande kommunikation.
För till exempel matematiklärare kan man kanske tycka att språket inte är så viktigt. Men i alla ämnen – även i matematik – handlar det om att lära ut hur man tänker och löser problem. För det krävs språk. Även en mattelärare – kanske inte minst mattelärare – måste ha mycket goda språkkunskaper. Alla lärare är för övrigt i någon mån språklärare och måste ha god behärskning av svenska språket.
Det samma gäller vården. Läkare och sjuksköterskor måste kunna läsa av med vilka ord och vilken prosodi patienter uttrycker smärta, oro, bekymmer. Man måste kunna läsa och tolka patientjournaler och själv kunna föra journal på ett entydigt och korrekt sätt – på svenska. Ibland sägs att läkarens främsta diagnosredskap är samtalet med patienten; ställt på sin spets kan språkkunskap handla om liv och död.
Det ska understrykas att kravet på goda kunskaper i svenska absolut inte handlar om brytning. Vi ska naturligtvis inte förvänta oss brytningsfritt tal – det är inte där språkkunskapen sitter. De flesta av oss har i dag god beredskap att förstå många olika sorters svenska, inklusive bruten svenska.
Vad då göra i den prekära situation som Sverige befinner sig i i dag? Mitt svar är utbildning, utbildning och utbildning. Men först måste politikerna dra huvudet ur busken och inse att språkinlärning måste få ta tid. Sedan bör man bygga upp en välfungerande språkutbildning med olika upplägg:
1. Låt nyanlända påbörja svenskundervisningen bums. Utnyttja it, och uppdra åt de klokaste pedagoger som finns att tillgå att arbeta fram en tv- eller nätbaserad utbildning i svenska, att användas på flyktingförläggningar, och som människor omedelbart kan ta del av. Hitta de bästa producenterna och goda skådespelare. Tänk interaktivt! Jag föreställer mig en timme svenska för förskolebarn 9–10 på morgonen, ett pass för nybörjare 10–11 och ett lite mer avancerat 11–12. Varje dag, fem dagar i veckan. Kanske fler sändningar på eftermiddagen. Något för Kunskapskanalen på tv?
2. Skaka fram medel och uppdra åt universitet och högskolor att arbeta fram intensivkurser i SFI för olika grupper och med olika syften. Utbilda fler SFI-lärare. Särskilda kompletterande yrkeskurser för nyanlända är utmärkt. Men kravet måste vara att man har tillräckliga svenskkunskaper när man börjar, det vill säga har klarat Tisus-testet. Och det måste finnas beredskap till ytterligare träning länge, länge. Ingen får släppas ut i skola eller vård med eget ansvar utan goda kunskaper i svenska språket.
Våga se sanningen i vitögat! Det kan vara mycket svårt att lära sig svenska, och det måste ibland få ta tid – även för inlärare som anstränger sig hårt. Särskilt för vuxna är det inte en trivial uppgift att lära sig ett nytt språk. Ofta går det bra – men det kräver stor vilja, stort arbete och stort engagemang. Men om man har tagit sig till Sverige med intentionen att starta ett nytt liv här tror jag att många är beredda till detta.
Gunlög Josefsson
professor i svenska, Lunds universitet